En katts betraktelser

Min älskade husknut!

Äntligen har det försvunnit så pass mycket vitt att jag kunde tassa ut till min favoritplats – husknuten. Det var förstås inte helt riskfritt att ta sig dit, för jag var tvungen att trampa tvärs över kattnekaise. Jag ville vara lika tuff som Rasmus var när han besteg det.

Framåt husse! Mot husknuten!

Men kom igen nu då...

Äntligen förbi det vita. *skakar på tassarna*

Älskade husknut, som jag har saknat dig!

Bäst att kolla buskarna här också så de inte har förfallit.

Bäst att markera buskagen igen. *klösa, krafsa*

Då så ska vi... pust... bara gå tillbaka igen då. Stånk!

Hjäääälp! Jag har tappat tassarna. Eller nej vänta, där var dom

Snart... flås... tillbaka igen. Stön!

Det blev faktiskt lite otäckt på tillbakavägen då jag trampade rakt igenom snön och kunde knappt röra mig. Jag jamade hjärtskärande åt husse att komma och rädda mig, men plötsligt så kom jag loss igen och tassade vidare.

När vi var utanför vår lägenhetsdörr så hördes ett hysteriskt jamande från andra sidan. När vi öppnade så stod Tindra på baktassarna och jamade helt förtvivlat.

Tindra jamar: Ja” va” jetteredd att ni hade överjätt mig. Ja” jamade å bankade me” tassarna mot dörren för ja” inte ville va” ensam. *morrhårsdarr* Ja” blev jettegla” när ja” hörde er igen. *torkar en tår med tassen*

Sippo: Såjam Tindra, du vet att vi aldrig skulle lämna dig. Tindra: *sniff* Åh, okej. *snörvel*

Husse lyfte upp Tindra i famnen och hon började genast spinna så det skakade i väggarna. Hon buffade och rullade runt i husses famn och verkade helt överlycklig. Husse pussade på hela henne och viskade att så länge han levde, så skulle inget ont hända henne. Inte ens om något händer husse så skulle vi bli övergivna.

18 januari, 2011 Skrivet av Katten Sippo | Okategoriserade | bildbomb, otäckt vitt, promenad, revir, Stationskatterna | 22 kommentarer